Snabbe Erik outstanding i Västerås

Västerås Den sjunde och näst sista omgången av Rotax Challenge kördes på Hällabanan i Västerås östra utkanter. Det var klubbens enda arrangemang för året, eftersom man stod över MKR-serien i år. Av någon outredd anledning kördes hela racet under söndagen, då det blåste rätt kallt till skillnad mot de fria träningsdagarna fredag-lördag. Alla längtade efter förra helgens drömväder i Linköping.

Rotax Junior

I Rotax Junior ställde 31 deltagare upp, bland annat den på Nya Zeeland boende Paul Blomqvist, son till rally- och racerlegenden Stig Blomqvist och givetvis lillebror till Tom Blomqvist, som kört kart flera år i Sverige innan han i år hoppade på Formel Renault-racing. Hela trion var för övrigt på plats med Nico Ahlins utlånade Sodi-kart.

Simon Bergewing och Jonathan ”Tan-Tan” Johansson var de enda som lyckades spränga 35-sekundersvallen. Närmast dem kom Jesper Zackrisson, Victor Bouveng och Erik Johansson. Serievinnaraspiranterna Fredrik Carsting och Alexander Jönson orkade bara med nionde respektive tionde tid. Ida Granegärd hade dock problem och kunde inte sätta en enda varvtid.

Tävlingen innehöll en blandning av internationella regler. Det vill säga, man körde inte med A/B/C-grupper utan delade upp förarna (i alla klasser) i två grupper, vilka möttes två gånger. Det som nu skilde sig var att man även i det andra heatet fick ställa upp efter tidskörningsresultatet.

Bergewing, Erik Johansson och Zackrisson följdes åt hela vägen i det tämligen odramatiska första kvalet. En bit bakom hade Fredrik Carsting och Erik Blixt en hård fight om fjärdeplatsen. Den gick till Fredrik. Samtidigt gjorde Albin Lundin en fin uppåkning till sjätteplatsen.

Zakrisson gjorde en perfekt start i det andra åket och kom ur första kurvan före Bergewing. Därefter höll Jesper undan hela vägen. Erik Johansson tog nu tredjeplatsen, medan Carsting än en gång lyckades snuva Blixt på fjärdeplatsen. Lundin tog en ny sjätteplats.

I den andra gruppen var ”Tan-Tan” master och i mål var han också först. Emil Bäck var en pressad tvåa hela vägen, medan Alexander Jönson till en början höll tredjeplatsen innan han började rasa bakåt. Istället fick Bouveng fart på karten och avancerade fram till hälarna på Bäck, dock utan att ta sig förbi. Joakim Darbom nöp fjärdeplatsen.

I det andra heatet stack ”Tan-Tan” ånyo iväg mot en klar seger, medan Darbom kämpade sig fram till andraplatsen med Bäck i hälarna över mållinjen. Bouveng, som båda gångerna startade mastertvåa, föll långt i inledningen och fick till slut nöja sig med sjätte plats. Max Lindén tog nu över fjärdeplatsen före Oskar Molin, som bara var 30:e man på tidskörningen.

B-finalen hoppades över, så alla 31 fick köra de två finalerna. ”Tan-Tan” blev master till den första med Bergewing bredvid sig. Zackrisson delade andra ledet med Erik Johansson, medan Bäck och Darbom ockuperade det tredje ledet.

Det blev nu en tredje rak seger för ”Tan-Tan” i sin PDB-Gillard under överinseende av den leende PDB´s Peder Öberg. Zackrisson hakade på redan i starten och tog utan svårigheter andraplatsen. Ett stycke efter tronade det andra PDB-hoppet Bergewing på tredjeplatsen efter det att han kört förbi Emil Bäck.  I inledningen slogs Carsting med Erik Johansson om femteplatsen, men efter en stund fick de sällskap av Bouveng. De bytte nu plats ett flertal gånger och det var nästan omöjligt att avgöra vem av Carsting och Bouveng som var först över mållinjen. Det visade sig att Fredriks CRG-nos var fem tusendels sekund före Victors Tonykart. Erik Johansson blev därmed sjua, följd av  Darbom och Jönson nia. Ida Granegärd, tog sig äntligen upp från bottenskiktet som hon hamnade i efter sin tidskörningskatastrof. Hon blev nu tia.

Den andra finalen startade med en jättekrasch i första kurvan med cirka tio kartar inblandade. Ingen verkade ha slagit och de flesta körde iväg igen, då startern till allas förvåning höjde den röda flaggan. Detta blev starten på en drygt 45 minuter lång palaver. Hade man struntat i rödflaggningen och bara låtit racet fortgå, så hade vi sluppit den polska riksdag som nu inleddes. Saken gällde huruvida de värst drabbade skulle få reparera och deltaga igen. Efter en halvtimme kon regelboken fram, men ingenting ändrades och de som börjat meka fick inte vara med vid omstarten.
Således blev Fredrik Carsting, Victor Bouveng, Andreas Bäckman, Joakim Pettersson och Marcus Kivinen åskådare, när de 26 övriga körde final. Äntligen fick vi se en fight om segern i det att mastertvåan Jesper Zackrisson efter en briljant start (ut som tvåa) blåste förbi mastern ”Tan-Tan” Johansson med sin Birel. Sedan bytte de plats flera gånger innan PDB:n skar mållinjen som etta, 0,3 sekunder före Zackrisson. Bergewing var trea från start till mål. Emil Bäck var lika klar fyra nästan hela vägen men förmådde inte haka på tättrion. Istället fick han kämpa med Erik Johansson, som vid ett tillfälle var förbi. Erik tappade sedan flera positioner så närmast efter Johansson körde Darbom och Blixt in. Alexander Jönsons chanser att avancera i mästerskapet kom på skam, när kedjan plötsligt ramlade av.

”Shit happens”, sade Alexander med leende.

Ida Granegärd hoppade upp till nionde plats, men var då ändå omkörd av Ludvig Åkestrand. Hur gick det då för Paul Blomqvist. Jo, i den första finalen slutade han på 18:e plats och i den andra förkovrade han sig till 12:e.

Rotax Max

Bland de ”stora” grabbarna i Rotax Max hade vi åter fått med Philip Forsman (med sin ”sålda” kart om vi fattat rätt), David Agerstig och John Friberg. Redan klare slutsegraren Linus Lindgren föredrog att meka åt Morin-bröderna, medan Victor Öberg efter sin pyramidabla framgång i Wold Cup ”VM” för KF2 med fjärde plats var tvungen att stanna hemma och läsa läxor! Mikaela Åhlin var inte heller på plats, då hon var upptagen av ett gymnastikevenemang, medan Nico Ahlin som ovan nämnts skruvade åt Paul Blomqvist. Victor, Mikaela och Nico lär dock dyka upp vid finalracen i Linköping kommande helg. Ny i 36-mannagänget denna gång var hemmaföraren Jimmy Lundkvist, som i många år kört ICC/KZ2.

Philip Forsman var outstanding på tidskörning med 34,121. Tvåa var Ludvig Morin på 34,279 och trea David Agerstig på 34,372. Sedan följde Freddie Carlsson, Fredrik Ulvesand, Erik Berggren, Jonatan Morin, John Friberg, Niklas Björklund samt Jesper Lindh. Elliot Shreiner var elva och nybörjaren Lundkvist tolva.

Forsman och Agerstig startade först i det för Max-heatet. David gjorde en tjusig start och klämde sig direkt in bakom Philip. Sedan stack de iväg mot en klar första- och andraplats. Fredrik Ulvesand startade trea och kom trea men var faktiskt för en kort stund omåkt av både Niklas Björklund och Jonatan Morin. Men i mål var Björklund fyra, Morin femma, Erik Brodin sexa och Jonas Källström sjua.

Forsman vann även det andra heatet med lätthet, medan Agerstig fick det svettigt med Ulvesand i hälarna hela vägen. Morin snuvade denna gång Björklund på fjärdeplatsen, medan Shreiner avancerade till sjätteplatsen före Källström.

I den andra gruppen startade Ludvig Morin master med Freddie Carlsson bredvid . Erik Berggren och John Friberg stod närmast bakom. I starten rasade Carlsson ner en bit och började sedan fightas med Morin och Friberg. Det slutade med att Freddie och Ludvig krockade, så att båda sinkades. Friberg undvek det hela och tog upp jakten på den nästan direkt ledande Berggren, men Eriks kart gick nu som en raket, så han höll undan. Ludvig klarade tredjeplatsen före Jesper Lindh och Roberth Fälth. Freddie Carlsson slutade nia.

I det andra heatet startade Ludvig Morin ånyo master, men än en gång fick han vika ner sig för Erik Berggren. Ludvig hängde dock på hela vägen till mål. Denna gång var det John Friberg (o)tur att krocka och fall långt ner. Han kom slutligen i mål som elva.

Freddie Carlsson undvek krockar och grejade nu tredjeplatsen med god marginal till Lindh, Fälth och Philip Månsson, som hade sju sorger och åtta bedrövelser dagen lång innan denna placering.

Efter en tämligen ointressant B-final, som överlägset vanns av Simon Arvidsson-Öhrling, var det dags för den första finalen med Forsman och Berggren i det första ledet. Bakom ställde Agerstig och Ludvig Morin upp, medan det tredje ledet ockuperades av Ulvesand och Lindh. Jonatan Morin hade innern i fjärde med Björklund utanför sig. Sedan följde Fälth och Freddie Carlsson.

Medan Berggren tappade mark och kom ut som fyra på första varvet tog Forsman täten. Han fick sedan en ganska behaglig resa och vann med 1,5 sekund till Berggren, som då hade kämpat sig förbi både Agerstig och Ludvig M. David lyckades faktiskt snuva Ludvig på tredjeplatsen mot slutet.

Från elfteplatsen tog sig Friberg upp till femteplatsen just före Carlsson. Jonatan Morin hängde inte riktigt med, så det blev bara sjunde plats för honom. Han var då jagad av Jesper Lindh, medan Roberth Fälth fick en liten touch så att han snurrade och föll tillbaka till 17:e plats. Ulvesand som var femma-sexa i inledningen föll sedermera tillbaka och blev bara elva.

När sista finalen kördes strax efter 17.00 var det faktiskt soligt ute. Nu blev det en lugn och fin start (alla ville hem snabbt) med Forsman iväg först före Agerstig och Berggren. Det tog dock inte lång stund förräns Eriks Tonykart hade passerat David Energy och tagit upp jakten på Philips Birel. Det visade sig ganska snart att Eriks kart nu var ännu snabbare. Han pressade sin tidigare bästatid med en tiondels sekund och satte det nya rekordet till 34,314 sekunder. På tidskörningen körde Philip emellertid fortast med sina 34,121.

Hur som helst halade Erik snart in Philip och passerade. Philip tog tillbaks förstaplatsen men blev än en gång omkörd i slutet av start- och målrakan av Erik som sedan höll ledarskapet till mål, dit han kom 0,237 sekunder före Philip. Kämpen John Friberg avancerade ytterligare och efter en lång fight med Agerstid och Ludvig M, drog John det längsta strået och tog tredjeplatsen före Ludvig och David. Niklas Björklund gjorde liksom bäste kompisen Simon A-Ö sitt bästa race för dagen. De kom in som sexa och sjua med Shreiner, Fälth och Carlsson närmast.

Jonatan Morin var som bäst sjua, men föll till 16:e, medan Fredrik Ulvesand tog sin andra raka elfteplats. Jimmy Lundkvists debut gick definitivt inte bra. Han blev siste man i mål i båda finalerna, vilket innebar 27:e respektive 22:a plats.

Utöver Rotaxgängen var även Yamahaförarna inbjudna. Nicole Käller-Dahllöf var tidsetta och ledde även första heatet tills det blev rödflaggat. Efter omstarten blev hon omåkt av Daniel Mattsson, Mattias Jalkanen och Lina Björklund. Det kunde nu ha blivit kämpigt för Nicole i det andra heatet, om det inte vore för det internationella startsystemet, som innebar att hon fick starta från pole även i andra heatet. Nu var det bara Jalkanen som lyckades ta sig förbi henne. Gustav Thorsell tog över tredjeplatsen med Mattsson fyra, medan stackars Lina blev stående efter sju varv. Som av en händelse blev Johanna Loftén diskvalificerad samtidigt. Kanske de stötte ihop, jag har faktiskt inte en aning, tittade väl bort just då.

Eftersom Rotax fick köra två finaler (med poäng i båda), fick Yamaha köra en ren förfinal. Jalkanen ledde länge men Nicole hade åter bra fart på karten och kunde pressa sig förbi. De var långt före trean Gustav Thorsell i mål. Sedan följde Rasbos Felix Bergman, sedan denne hade glidit förbi Daniel Mattsson.

När nu Nicole startade master i finalen såg hon till att hålla tätt bakåt. Lite hjälp kanske hon fick av att mastertvåan Mattias Jalkanen dråsade bakåt i starten och rundade som femte man. Således var det upp till Thorsell att jaga Nicole K-D och det gjorde han bra, men om kom han inte. Jalkanen tog sig först förbi Mattsson, som sedermera även fick släppa om Rasbos Pontus Wahlqvist. Härnäst fortsatte
Jalkanen och innan racet var över hade han även lurat Bergman på tredjeplatsen.

De andra snabba tjejerna Björklund och Loftén körde båda upp sig galant, så Lina slutade sjua och Johanna åtta bland de 20 som tog målflaggan.