Sega dagar i Göteborg

GÖTEBORG Göteborgs stora pris på Bulyckebanan är en våldsamt populär tävling, där man varje år har med samtliga kartklasser, dock fick KF 2 ställas in på grund av för litet intresse. Tur var nog det för lördagsracen var inte slut förrän 18.35, medan det gigantiska söndagsracet höll på ända till 19.30 – inte så kul för alla som hade långt hem och skolor eller jobb väntande på måndagen. Ideliga omstarter och rödflaggningar för förarnas ”dåliga uppförande” hjälpte inte heller. Som tur var, höll sig solen framme båda dagarna även om det blåste kyligt från det närbelägna havet.

Först ut på lördagen var Miniklassen. Snabbast på tidskörningen var lite oväntat Klippans Michelle Hall följd av hemmahoppet Jonatan Magnusson och Frida Grandin från Piteå. Etta i den andra träningsgruppen var Jonas Carsting tätt följd av Fridas syster Ebba Grandin. Åtta tusendels sekund skilde. Totalt var dessa båda fyra och femma med en av favoriterna Brandon Nilsson sexa totalt.

Redan det första heatet avgjorde en del av vad som komma skulle. Michelle ledde inledningsvis till Jonatan och Jonas smet förbi. Härefter smällde Jonas och Michelle ihop. Jonas blev stående medan Michelle jagade vidare och gick in som tvåa efter Jonatan med Frida tätt efter på tredjeplatsen. Man ville till att börja med utesluta Michelle för påkörningen, men efter förhör med alla inblandade, så hävde domarna uteslutningen.

I det andra heatet möttes Jonas och Michelle igen. Det var ABC-grupper, så tidskörningen gällde och inte föregående målresultat. Nu blandade sig även Brandon Nilsson med i leken och dessa tre bytte ideligen plats tills Michelle bromsade på sig och snurrade till stopp. Brandon vann till slut före Jonas, medan Max Lindén på behörigt avstånd tog hand om tredjeplatsen.

I det tredje heatet var Jonatan och Brandon huvudfigurer tillsammans med Ebba. Jonatan ledde mestadels men på sista varvet hittade Brandon en lucka varpå Ebba också smet förbi Jonatan. Brandon blev därmed finalmaster med Jonatan bredvid sig, medan Ebba och Max delade andra ledet. Rebecca Ingerström från Piteå startade femma och Rasmus Ericsson från Malmö sexa.

Brandon tog täten med Ebba hängande i bakbågen. Rebecca kom iväg som trea men blev sakta men säkert passerad av ett gäng rivaler, så hon kom i mål som sjua.

Det visade sig dock snart att Jonatan Magnussons kart hade de mest perfekta inställningarna. Karten såg ut att flyga fram på rakorna, men det hade säkerligen sin orsak i bra väghållning och högra utgångsfart ur svängarna. Hur som helst körde han blixtsnabbt in de cirka 20 meter som Brandon och Ebba ledde med. Väl ifatt körde Jonatan lätt förbo och drog ifrån mot en överlägsen seger. Brandon tog andraplatsen, medan Rasmus Ericsson också jagade ifatt tätparet och klämde sig förbi Ebba. Så Rasmus slutade trea, Ebba fyra och långt efter följde Michelle Hall, som startade från 20:e rutan Jonatan Prim och Rebecca.

Men efter loppet revs det mängder av motorer varvid fyra ansågs olagliga. De som ”torskade” var Jonatan Magnusson (löst lager), medan Rasmus Ericsson, Joel Nordahl och norrmannen Asheim åkte dit för cylinderirregulatiteter. Enligt en domare som jag pratade med, så handlade det i alla fyra fallen om petitesser. Uteslutningarna stod sig dock, så 22.30 (!) kunde Brandon Nilsson utropas som segrare före Ebba Grandin, Michelle Hall, Joakim Prim, Rebecca Ingerström och Max Lindén. Jonas Carsting, som startat sist var nöjd med att ha kört upp sig till tionde plats bland de 30 finalisterna.

Lätt match för Robin Hansson

Robin Hansson fanns med i Junior 60, så det blev i vanlig ordning en one-man-show. Otto Tjäder, som tidigare i år hotade Robin vid något tillfälle, bytte sedan kartmärke, men var nu tillbaka hos Tonykart och var direkt näst snabbast.

Tyvärr blev det en krasch i första hårnålen i första kvalet med både Tjäder, Lina von Schedvin och några till inbladade. Så Robin kunde därefter gå mot en lätt seger före norrmannen Gulbrandsen samt förre göteborgsstjärnan Kalle Valtonens son Isac, som i år kör på norsk licens, men som troligtvis kommer att köra på svensk licens nästa år.

Medan Hansson utan större motstånd tog sin andra raka seger, fick Gulbrandsen ge sig för sin norske teamkamrat hos Alonso, Ellegård. Lina var trea en stund men rasade bakåt och slutade inte bättre än sexa, vilket för hennes del innebar deltagande i en B-final för första gången. Här hamnade även Tjäder och givetvis gick båda vidare till A-finalen. Dessförinnan hade Otto Tjäder vunnit det sista kvalet före den nu i Sverige ganska väl bekante ryssen Danil Shamalov, som väl måste ha klippkort på flyget från och till Moskva.

Vad finalen beträffar så var Robin lika överlägsen nu. Han vann med andra ord stort. Gulbrandsen låg inledningsvis tvåa med Valtonen trea, men bakifrån i hög fart kom Otto Tjäder flygande och han nöjde sig inte förrän han var tvåa. ”Norrmannen” Isac Valtonen såg till att det blev tre göteborgare på prispallen. Men Isac var mot slutet starkt hotad av den lille engelsktalande ryssen Shamalov, medan Gulbrandsen blev en avkopplad femma och Ellgård ytterligare en bit efter på sjätteplatsen. Lina låg länge sexa men föll något på slutet och blev åttonde i mål efter att på slutet ha passerats av Hannes Nilsson.

Nu gillar Peter Asp KZ 2

Det har varit lite si och så med Peter Asps framgångar sedan han hoppade med i KZ 2. Men efter ett par märkesbyten har han nu funnit sig tillrätta med sin Energy och i Göteborg slog han till och vann tidskörningen före Emil Persson, Tobbe Nilsson, Anton Leek och Micke Hagström. Svenske mästaren Filip Gudmundsson orkade bara med nionde tid, medan klassens nykomling, ”Svenske Rotaxmästaren” Nicodemus Ahlin var 21:a totalt av de 35 deltagarna.

Peter Asps kart hade bestyckats på ett speciellt sätt som skulle ge honom maximal effekt, där det bäst behövdes. Detta innebar ett speciellt startförande och skam till sägandes klarade Peter in av detta direkt, så hans starter blev mycket makliga. Det blev istället Persson och Hagström som kom att fightas en srund i första kvalet. Men både Asp och Gudmundsson var på gång, så vid målgången var Persson etta, Asp tvåa och Gudmundsson trea. Även norrmannen Östvold tog sig förbi Hagström innan loppet flaggades av.

I det andra kvalet ledde Malmöpågen Tobbe Nilsson från start till mål, sedan Asp ånyo blivit efter i starten. Han var inte bättre än sexa i mål denna gång. Bröderna Sjögren från Hedemora med Andreas före Niklas tog istället över positionerna bakom Nilsson. Anton Leek var fjärde man och Östvold femma.

I det tredje kvalet ledde Emil Persson hela vägen med Nilsson tätt efter. Om tredjeplatsen gjorde Hagström och Gudmundsson upp. Det blev Hagström som till sist blev trea. Andreas Forss var femma tills kedjedrevet lossnade.

I finalen blev det en ny match mellan Emil Persson och Tobbe Nilsson, som Tobbe denna gång vann. Nu blandade sig Filip Gudmundsson åter med i leken. Antagligen hade han hittat det rätta fästet för framvagnen, som han klagade över i kvalen. Men i en närkamp med Persson blev Filip bara tvåa och hamnade ute i spenaten, så Filip blev avflaggad som 21:a men tjänade en placering sedan trean i mål, Micke Hagström i efterskott blivit diskad för en gulflaggsincident. Men även Emil Persson bestraffades. Han fick tio sekunders tillägg för avknuffningen av Filip och petades ner till sjunde plats. Så bredvid Tobbe Nilsson på pallen hamnade Anton Leek och Östvold med Asp på fjärde plats före den mest långväga gästen Ronnie Lundströmer från Haparandaklubben Aspen KK.

Överraskande svenska framgångar i KF 3

Tidskörningen i KF 3 var ingen rolig historia med svenska mått mätt. Norrmannen Olsen toppade nämligen före dansken Hansen och finländaren Aho. Bäste svensk på fjärde plats var Gustav Malja innan ytterligare en norrman vid namn, Sletten, hoppade in före övriga svenskar (jag hoppar medvetet över norska och danska förnamn, de är långa och krångliga). John Bryant-Meisner var i alla fall sexa.

Nu fick vi nationalister lite hjälp av tävlingsledaren i första kvalet. Han tyckte inte att Olsen och Hansen skötte sig som masterpar, så han hängde ut rödflaggan och ställde dessa båda sist. Aho fick därmed en lättare resa till mål som etta. Malja var en stund tvåa men petades sedan ner till femteplatsen. Norrmannen Andersen, tidssjua, tog över andraplatsen men stängde fult sin landsman Sletten, som därpå hötte med näven mot Andersen. ”Junior” Wernersson klättrade odramatiskt från sjunde rutan till femte i mål.

Aho vann även det andra kvalet med ledning från start till mål. Sletten var tvåa tills Malja slank förbi. Man körde i denna klass med bara en grupp, varför resultatet från första utgjorde startordning till andra o s v. Det innebar att Olsen tvingades med en ny uppåkning och nu lyckades han bli fjärde man före sin olycksbroder Hansen. Stackars ”Junior” hamnade i en krasch och fick väldigt ont i revbenen.

I den efterföljande finalen var Gustav Malja riktigt på bettet och lyckades efter en lång jakt ta sig förbi Emil Aho. Wernersson glömde bort sina onda revben när han kom ner i karten. Från femte plats på första varvet körde han upp sig till tredje plats efter Aho och i släptåg fick ”Junior” Bryant-Meisner, så det blev ju en fin avslutning på det som inledningsvis såg ut som en utländsk dominans.

Hall även i Micro

Snabba Mini-tjen Michelle Hall har en lillebror vid namn Philip. Han ville nu inte vara sämre än sin syster, så när Micro inledde den lååånga söndagen (race 12.30-19.30)var Philip också tidsetta med Max Sjölander god tvåa. Max var en mycket, försiktig förare i Cadetti, men han är en helt annan människa nu, berättar mamma Maria, känd kartingutskottsmedlem. En annan lillebror (till förra kartåkaren numera racerföraren Sandra Oscarsson) var tidstrea följd av Magda Andersson.

Första kvalet blev en ren fight mellan Philip och Magda, där Philip utgick med segern. Max Sjölander hamnade på efterkälken i startkurvan men gasade upp sig till tredje plats i mål före William Swärd.

Sjölander och Anton Eliasson hade sedan en het uppgörelse under hela andra kvalet. De gick i mål jämsides med Anton någon centimeter före. Oscarsson tog hand om tredjeplatsen.

Det tredje kvalet blev en intensiv fight mellan Oscarsson och Hall, där den sistnämnde drog det längsta strået. Eliasson låg trea fram till sista varvet. Något hände, så Anton rasade ner till sjätte plats. För Magda var det ännu värre. När hon låg tvåa bakom Oscarsson, gjorde en häftig manöver som slutade med snurrning och stopp. Men allra ledsnast var Nicklas Oscarsson. Efter målgång blev han utesluten på grund av en omkörning under gulflagg. Därmed missade han slutligen att få vara med i A-finalen.

Finalen blev intressant. Hall och Sjölander bildade ett par som genast stack ifrån de andra. Lika het blev striden om tredjeplatsen mellan Magda och Anton, sedan de först hade kört om William Swärd och Oskar Myhr. Swärdh slutade sedermera femma medan Myhr rasade till nionde.

Max Sjölander låg aldrig mer än en halv meter bakom Philip Hall i 11,5 varv. Sedan kom en snygg omkörning på det sista halva varvet, men till hemmapublikens förtret tog Max en alldeles för stor sväng genom den långa vänsterkurvan efter högerhårnålen. Philip var inte sen att smita förbi i luckan på insidan. Max skaffade sig bra fart genom sista kurvan och var ifatt Philip på mållinjen, men det skilde nio tusendels sekund till Philips fördel. Anton var samtidigt ofin nog att spöa Magda i kampen om tredjeplatsen.

Gamla stjärnor blir som nya

I början av 90-talet var Johan Agrell från Göteborg en av världens bästa kartåkare. Vid sekelskiftet ställde han upp i Göteborgs stora pris och vann före nuvarande F1-åkaren Heikki Kovalainen, men sedan blev det lugnare och under de sju sista åren har han inte suttit i en kart. Nu dök Johan upp igen med så sen anmälan att han inte ens stod med i programmet. Trots det långa uppehållet vann Johan tidskörningen före Thomas Annerhäll, Jonny Andersson, Martin Victorsson, MKR-mästaren Roger Eriksson samt Kjell-Ove Andersson. Det här var antagligen det bästa startfält klassen sådat på tre-fyra år.

Agrell ledde det första heatet från start till mål. Han såg så avspänd och oberörd ut, att man trodde att han var ute på en söndagsutflykt. Mer desperat var Victorsson i sin körning. Han provade nästan allt men rådde inte på Agrell. Annerhäll höll tredjeplatsen tills det blev fel på karten, så han gick i depå och bröt. Istället kom en annan tidigare toppåkare, Marcus Olsen i mål som trea före dansken Gudmandsen.

Det blev samma visa i andra kvalet med Agrell fruktlöst jagad av Victorsson över mållinjen. Kjell-Ove Andersson var nu med i leken men fick sig en snytig så att han åkte av och sedan ville inte karten starta.

Johan Muhr tog därmed hand om tredjeplatsen.

I sista kvalet ledde Annerhäll länge tills både Kjell-Ove Andersson och Jonny Andersson lyckades smita förbi. Efter sitt stopp i första åket blev Kjell-Ove placerad långt bak i finalen, där han fick en ny snyting, men nu hängde motorn med så västgöten kunde till slut köra till sig sunde plats. I täten jagade Agrell som vanligt, men bakom ifrån stormade Olsén fram. Han låg definitivt inte bland de fem främsta under öppningsvarvet men lyckades köra om allihop inklusive Agrell, så det blev alltså Marcus Olsén överst på prispallen med Agrell tvåa och överraskningen Johan Muhr, som satte Victorsson på plats, och nöp tredjeplatsen. Roger Eriksson höll sig på femte plats under större delen av loppet, men på slutvarven kom Susanne Larsson ifatt och körde förbi, men sedan släppte hon till en lucka, så Roger kunde till slut ta tillbaka sin femteplats. Jonny Andersson fick sista ordet, när han i slutet körde förbi Gudmandsen och säkrade sjundeplatsen.

Den ”riktiga” Yamaha-SM-finalen

SM/RM avhandlades som väl alla vet i Malmö i början av juli. Men efter att ha åskats alla kval och finaler i Yamaha kändes det inte rätt. Hade man som tidigare år haft två eller tre olika tävlingar på olika platser, så hade jag nog inte reagerat. Så mycket roligare nu i Göteborg när årets tre-fyra bästa förare verkligen fick göra upp om de gigantiska pokalerna.

Tidskörningen kördes liksom i övriga klasser uppdelad i två grupper, där den andra gruppen var bra mycket långsammare än den första. Andragruppvinnaren Fredrik Ulvesand var till exempel bara sjunde man totalt. Hemmafavoriten Jesper Magnusson toppade före norrmannen Vestli (vilken väl förmodligen körde något annat än i Sverige obligatoriska Swiss-Hutless). Norrlandsstjärnan Max Renberg från Piteå var trea före ytterligare en ”gutt”, Nakken. Härnäst följde Kristianstad-paret Tommy Nilsson och Morgan Törnqvist.

I första heatet hade Magnusson Vestli bredvid och Nakken bakom sig. Efter att ha haft ledningen en stund blev Jesper omkörd av Nakken och så förblev positionerna över mållinjen. Ulvesand var en kort stund förbi Magnusson men var trea i mål. Johan Adolfsson hängde inte med på tidskörningen men snabbstartade och var som bäst uppe på fjärde plats innan han petades ner till sjunde.

I det andra heatet tog Magnusson revansch på Nakken och vann före norrmannen. Ulvesand och Törnqvist kämpade febrilt om tredjeplatsen. Den gick till Ulvesand men Törnqvist blev sedan även passerad av Lidköpings Axel Niklasson.

I det tredje heatet var det Vestlis tur att stå master. Han blev bara femma i sitt första åk, men såg nu ut att ta en lätt seger. Men Vestli gjorde det fatala misstaget att grensla kerbsen i utgången av vänsterhårnålen varvid han tappade kontrollen över kart som sköt iväg över banan och träffade Tommy Nilsson rätt i sidan så Tommys ena hjul slets av. Karten var inte vacker efteråt och pappa Peter var minst sagt rasande.

Efter att ha startat från fjärde rutan låg Morgan Törnqvist bara sjua efter ett varv. Han var femma, då Vestli gjorde sin stora groda. Kartarna framför vek åt alla håll för att inte dras med i kraschen, varvid vägen plötsligt låg öppen för Morgan. Han fick visserligen problem med Oskar Frost på sista rundan, men Morgan var före över mållinjen.

I finalen fick Jesper Magnusson bums Morgan Törnqvist i hälarna, medan Frost och Nakken inledningsvis slogs om tredjeplatsen. Fredrik Ulvesand anslöt snart till gänget och därmed hade vi den svenska eliten mot Marius Nakken. Det blev en minst sagt nagelbitande fight mellan dessa fem till Frost plötsligt inte förmådde hänga med längre.

Man trodde nog att Magnusson på sin hemmaplan skulle ta hem spelet och det hade heller inte känts fel, men Törnqvist hade bra snurr på karten och lyckades med mycken möda hålla undan och vinna med 0,667 sekunder. Men det var inte Jesper som blev tvåa, utan den platsen snodde Gävleföraren Fredrik Ulvesand, sedan de skiftat plats ett par gånger. Det här racet var alltså för mig den ”riktiga” SM-finalen. Nakken hängde också med och var mindre än en sekund efter Törnqvist i mål. Härnäst följde Frost, Fredrik Wiborg, Axel Niklasson och Tommy Nilsson med sin nyreparerade kart. Norrmannen Vestli orkade dock bara med 13:e plats, i mål 16 sekunder bakom Törnqvist.

Trist(an) seger i Rotax Junior

Estländaren Tristan Viidas vet nog inte hur det känns att stå nedanför förstaplatsen i Rotax Junior. Han har nu kört tre race (såvitt jag minns) i Sverige i år och vunnit samtliga. Han vann just i Göteborgs Tom Trana Trophy i våras och tog sedan även hem Stockholm Race Weekend på Järfällabanan. Nu startade han dagen med att toppa tidskörningen med tiden 43,216 sekunder, närmast följd av Simon Bergewing på 43,336. I det första heatet (det behövdes bara två) vann Tristan ganska enkelt före mastertrean Jonathan Johansson och Bergewing. Jönköpings Erik Johansson vann en duell med Emil Bäck om fjärdeplatsen. På den här snabba banan med mycket bra fäste hade annars så snabbe Fredrik Carsting inte en chans på grund av sin övervikt. Han avancerade dock från 16:e till nionde plats i mål. Det andra heatet var inte lika roligt för Fredrik som fick en snyting redan i första och baklänges for ut i en däckstrave, varpå han körde till depån och bröt. Även Alexander Jönsson drogs med i debaclet och hamnade sist i gänget.

Viidas tog en ny enkel seger Johansson och Bäck, som ett ögonblick var uppe på andraplatsen. Bergewing slutade fyra.

I finalen var det Bäcks (o)tur att hamna i en krasch, medan Erik Stillman blev stående med en död kart.

Viidas vann nu än en gång med Bergewing tvåa sedan denne hade betvingat Jonthan Johansson. Victor Bouveng tog fjärdeplatsen före Bohus Jimmy Andreasson och en mycket nöjd Carsting, som gjorde en snygg uppåkning från 17:e startrutan.

55 förare i Rotax Max

Listan över anmälningar var lång, men sjukdomsfall gjorde att sent efteranmälda ändå kom med på ett hörn. Bland annat kom racerförarna Philip Forsman och Rasmus Mårthen störtande upp från Ring Knutstorp utanför Helsingborg. Philip hade kört Formel Renault med en fjärdeplats som resultat, medan Rasmus i JTCC kom fyra och femma i sina båda race. Rasmus fick för övrigt inte klartecken för start i Göteborg förrän 21.00 på lördagskvällen.

Det blev norskt i topp på tidskörningen genom Eikrik Isaksaetre. Han behövde 42,427 sekunder på sitt snabbaste varv medan totaltvåan Freddie Carlsson körde på 42,459. Felix Fröjd var trea och Mikaela Åhlin fyra och Robin Jonsson från Gränna femma. Våra racervänner hamnade på 12:e (Philip) och 55:e plats(Rasmus). I den senares fall handlade det om en avhoppande kedja efter 50 meter.

Isaksaetre ledde det första kvalet från start till mål. Mastertrean Robin Jonsson kom iväg som tvåa och Freddie Carlsson som trea. Freddie försökte sig dock på en mindre lyckad omkörningsmanöver och ramlade istället ner till femte plats. Senare hamnade han i en gigantiskt krock i vänsterhårnålen och blev därför bara tia. Det blev istället Göteborgs Robin Jansson (13:e totalt på tidskörningen) som smög fram och tog hand om andraplatsen före norrmannen Nordvang (tidssexa). Både Robin Jonsson och Robin Hansson, som ju nyligen gjorde comeback fanns med i hårnålskraschen.

Felix Fröjd var master för det andra heatet, men passerades en stund av Linus Lindgren, Simon Arvidsson-Öhrling och Philip Månsson. Felix kom dock igen med sin kämpaglöd och körde om allihop igen. När Lindgren blev omåkt, passade Simon A-Ö också på att glida förbi. Månsson slutade fyra med Simon Molin tätt efter.

Isaksaetre och Fröjd var masterpar för det tredje heatet tills startern bestämde sig för att paret inte skötte sig och höll lämplig fart. Båda fick därmed flytta bak och starta sist, vilket i princip gjorde dem chanslösa till att ta en eventuell seger.

Masterfyran Linus Lindgren kunde istället lugnt köra hem heatet före Göteborgsparet Robin Jansson/Patrik Hermansson. Mastertrean Robin Jonsson föll omgående bakåt och slutade som femma efter Philip Månsson.

Från kön körde Felix Fröjd upp sig till tolfte plats just före Rasmus Mårthen och Isaksaetre.

Freddie Carlsson gjorde inga misstag i sitt andra framträdande. Han ledde sitt heat från start till mål före Nordvang, Mikaela Åhlin och Robin Hansson. PhilipForsman hade trubbel med en vakuumslang och kom ivög cirka 200 meter efter siste man. Han lyckades dock köra ifatt och passera ett gäng konkurrenter samtidigt som han satte snabbaste varv.

Inte förrän 19.15 på söndagskvällen, då solen sjunkit bakom bergen, var det dags för den absolut sista finalen, den för Rotax Max. Mastern Linus Lindgren tog täten med Nordvang närmast och Hermansson trea tills Freddie Carlsson störtade förbi. Freddie gjkorde sedan processen kort med Nordvang och tog up jakten på Lindgren, som direkt började köra ganska defensivt. Freddie försökte gång på gång ta sig förbi och till slut gick det, när ett par rundor återstod. Men sedan gled Freddie ut över kerbsen i vänsterhårnålen och tappade lite fart, varvid Linus tackade och gled förbi på insidan. När Freddie strax efter tog ett ovanligt spårval i ESABkurvan, lämnade han en lucka för Nordvang att smita förbi i och så förblev ställingen förbi målflaggan.

På behörigt håll tog Simon A-Ö hand om fjärdeplatsen före Isaksaetre och uppåkande Philip Forsman. Sedan följde Erik Berggren, Hermansson, norrmannen Fossum samt Philip Månsson. Rasmus Mårthen slutade på 14:e plats, medan Felix Fröjd efter ett debacle i början, då han låg sist, körde upp sig till 19:e plats i mål. Den för cirka 10-talet år sedan så snabbe Glenn Lundgren försökte sig på en comeback, men tog sig inte till A-final.